Hej alla,
i dag är det dag nummer 2 av 14 som jag tänkte köra lite fakir (försöka nolla kolhydraterna). Igår gick det alldeles utmärkt och jag har ännu en gång fått vittna om att jag klarar mig med en fettkaffe i magen + två mål mat. Igår kände jag knappt hunger på hela dagen, men åt ändå mina biffar å mitt fett. Min stora utmaning är att komma bort från allt småätande. När jag äter mer liberalt så känns de som att jag hela tiden går omkring och stoppar i mig massa. Ibland måste jag stoppa mig själv när jag är på väg till kylskåpet. Jag måste använda all viljestyrka som jag har för att inte gå till skafferiet och hämta lite nötter eller mörk choklad. Det är påfrestande kan jag lova. Det är allt sådant småätande som har fått mig att bli fet från första början, ja det och att ja älskar socker. Tröstätande är ju en annan sak och det där med att man ska "unna" sig att äta något gott. Det är så svårt att komma ur gamla banor och utan att man tänker på det så står man där igen å stoppar en massa i munnen utan att tänka över det. Hur ska man ta sig ur allt detta? Man måste vara hård mot sig själv. För tillfället känns det lite som att varje dag är en kamp. Gissningsvis kommer min kamp mot sötsuget och småätandet aldrig heller att avta.
En annan sak som gnager i mig nu är också min dåliga självkänsla och mitt dåliga självförtroende. Det är som att min hjärna bara kan tänka negativa tankar om mig. Jag står varje dag flera gånger om dagen framför spegeln och kollar hur fet jag är. Min pojkvän har blivit riktigt trött på att höra mig tjata om hur tjock jag är hela tiden. Att jag skulle ställa mig framför spegeln och tänka positiva tankar om mig själv, det har jag väldigt svårt att föreställa mig. Jag har hela mitt liv, åtminstone sedan ettan i lågstadiet bara tänkt negativa tankar om mig själv. Har alltid känt mig som en outsider som inte passar in någonstans. Har mått och mår dåligt över mig själv. Hur kommer man ur gamla hjulspår? Särskilt när man har hatat sig själv i ungefär 15 år? Det känns som att allt självförakt finns i min ryggmärg. Hur får man bort det? Jag kan säga att det är jobbigt att hela tiden gå runt och tänka negativa tankar. Att aldrig kunna ta en komplimang. Folk tycker att jag är hopplös som absolut inte kan ta en komplimang. Men i mina öron låter de bara som ljug, för innerst inne vet jag ju att jag inte är värd en komplimang?
Jag skriver det här för att jag vill visa att den här sidan av mig finns. Jag vill att ni ska förstå, och särskilt ni mina vänner, varför jag ibland är på så extremt dåligt humör och bara hackar på mig själv. Jag vet att ni förmodligen är extremt trötta på att höra på allt som ja gnäller om mig själv hela tiden. Men ja ska försöka och försöker att jobba med det, men som sagt är det inte så lätt att komma ur 15 år gamla djupa spår. Jag skulle förmodligen behöva gå i terapi. Men för tillfället känns det en smula lättare nu när jag har fått öppna upp mig här och bara skriva det jag känner.
Ha en bra dag allihopa!
Fin är du både på ut och insidan. Men vet exakt hur det känns när nån säger att man är fin, söt, snygg osv. Det känns som att personen ljuger dig rakt upp i ansiktet. Att folk bara säger så för att vara snälla. Det ÄR jobbigt att inte tycka om sig själv.
SvaraRadera