Hej,
jag nu har jag bestämt mig för att det får räcka med fakirandet. Tycker att det är så oerhört tråkigt att bara äta kött och smör och majonnäs. Är medlem i flera LCHF-grupper på facebook och varje dag laddar folk upp bilder på god mat och recept. Känner en saknad efter lite mer varierad mat. Så nu har jag bestämt att jag ska börja äta grönsaker igen. Jag har inte vägt mig så ja vet inte om jag har gått ner något mer. Hoppas på det. Men tycker att jag känner mig som vanligt. Men jag har hört att hjärnan inte hänger med om man går ner för snabbt. Och min hjärna har definitivt inte hängt med hittills, rasade ju nästan 8 kg på en gång, men jag känner mig fortfarande tjock. Står och speglar mig och nojjar mig för mina tjocka lår och dylikt. Det smartaste vore kanske att försöka ta det i lite långsammare takt nu så att hjärnan hinner med. Så att jag börjar inse att jag är lite mindre nu än tidigare. Positivt är att jag har minskat två storlekar på mina shorts och en storlek på jeans. Överdelar vet jag inte riktigt, är ju bred över axlarna och har långa armar, så lär nog alltid behöva minst M för att de ska räcka till *hehe*, man kan ju inte direkt göra något åt sin kroppsbyggnad. Ibland önskar jag att jag skulle få vara smal som en pinne, men ibland kan jag känna att det kanske är bra att ha lite "kurvor", men jag vet inte. Det jag vet nu är i alla fall att jag vill gå ner lite till och fortsätta med träningen. Måste försöka fokusera på välmående istället för vikthets. Det är dock lite svårt i dagens samhälle, i alla tidningar man bläddrar i finns det reklam för bantingspiller/drycker/stänger. I alla tidningar finns det reportage om hur man ska göra för att gå ner i vikt o.s.v. det känns som att det är så stort fokus på att gå ner i vikt. Modeller ska vara som benrangel, size 0 är det som gäller eller size 2. De så kallade plus size modellerna är ju definitivt helt normalviktiga och ser inte alls tjocka ut tycker jag. Dagens ideal är så sjukt. Man matas överallt med bilder på smala människor och kändisar som bantar. Skådespelare som svälter sig inför sina roller i filmer. Och jaa, jag vet, jag är tillräckligt gammal för att jag inte borde bli så påverkad av sådana saker. Men jag gör det i alla fall. Ända sedan lågstadiet har jag tittat på smala människor och önskat att jag också fick vara smal. På något sätt så känns det att livet skulle ha varit lättare då. Det är svårt det här!
Okej, detta inlägg blev en smula mer känslosamt än jag hade planerat, men det är faktiskt skönt att få skriva av sig lite om alla känslor som ligger och bubblar inuti mig. Vet inte ens om det är någon som läser detta. Men har i alla fall fått sagt det jag ville säga!
Nu ska ja försöka pussla lite och se hur ja ska göra för att få ihop veckans träningsschema. De har ju lovat regn större delen av veckan så lite svårt att springa/gå utomhus då. Nåja det finns ju löpband på gymmet i alla fall ;)
Ha det bra!
 |
| Bjuder här på en bild av mig och min underbara fästman! Jag vet att vi inte ser särskilt lyckliga ut på denna bild, men vi ser oftast ganska buttra ut på bild av någon anledning ;) Men kan försäkra er om att vi är hur lyckliga som helst. Det här är mannen i mitt liv, pappan till mina framtida ofödda barn och den man som jag tänker gifta mig med! Han är den bästa som finns och han stöttar mig genom allt. Puss på dig du underbara älskling <3 |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar