en talanglös person?

Vad jag vill säga med dagens inlägg är jag inte riktigt säker på. Det hela kom till mig när jag och sambon skojade om att jag borde sätta in en annons i tidningen och annonsera efter vänner eftersom jag känner mig så ensam hela tiden och det aldrig är någon som har tid att umgås. Tro det eller ej så blir det faktiskt ensamt att vara ensam med ett spädbarn dagarna i ända, man kan ju inte direkt ha givande konversationer med den lilla damen. Går vi ut och går sover hon i vagnen och jag är ensam med mina tankar. Hur som helst så funderade jag vad jag skulle skriva i min annons, typ något i stil med: talanglös vuxen söker andra vuxna att umgås med. Jag började tänka på att jag inte kan någonting. Jag har ingen dold talang, jag kan inte sy, jag kan inte handarbeta, jag kan inte laga någon invecklad gourmetmat och inte kan jag heller rita eller sjunga. Jag har ingen hobby eller något jag är särskilt bra på. Jag är bara en helt vanlig vuxen människa utan talang = talanglös. Deprimerande heller hur? Och nu så här i vuxen ålder är det ju ganska omöjligt att lära sig något nytt så jag lär vara talanglös resten av livet, skoj... 

Det var väl det som jag hade att säga för tillfället. Väldigt positivt inlägg så här en söndagskväll nära jul. 

4-månaders kontroll

Idag var vi till rådgivningen på 4-månaders kontroll. Vi fick massa bannor om att vi inte har C att ligga på magen tillräckligt mycket så hon har fått platt huvud där bak. Jaja jättelätt att ha henne på mage när hon gallskriker efter fem minuter suck... Men har i alla fall beställt en magkudde från fischer price nu eftersom jag hört att magvägrande barn kan acceptera magläget bättre på en sådan kudde. Lite dyr var den, men funkar det inte får vi ju sälja den vidare bara. Ska också försöka skaffa en ny bärsjal som förhoppningsvis ska hjälpa oss att få henne att somna snabbare. Bärselen somnar hon minsann inte i! 

Ja vad sa de mer på rådgivningen? Jo nu väger vår lilla klimp 8 kg!! och hon är 64 cm lång :) 

Vi fick också lite tips om hur vi ska få bukt med hennes nattugglefasoner, så nu ska det förhoppningsvis bli lite förändring här. Tipsen gick bland annat ut på att ta upp henne samma tid varje morgon och eftersom hon sover länge så ska vi korta av det med 15 minuter var 4:e eller 5:e dag. Förhoppningsvis när hon stiger upp tidigare än 11 så borde hon ju somna tidigare än 02?!? sedan fick vi även tips om hur vi ska göra för att få henne att somna! Får se om det fungerar

Sådär annars idag for vi en sväng till tokmanni och fyndade lite billiga batterier bland annat och så har jag spenderat lång tid på att slå in julklappar och såklart har vi spenderat massa tid att försöka få C att somna. Dagarna flyter på utan att man egentligen behöver göra så mycket. Här är lite färska bilder: 

Hmm orkar jag ta i den månne??

Finns det något gott att äta på bordet matte? Nej men hej Alfons vad gör du där nere?

Hej här ligger jag och tränar på mage och har tålamod ungefär 4-5 minuter max innan jag börjar gråta för det är så jobbigt att ligga på mage!!

Jag tog tag i grodan i alla fall!

Det var allt för denna gång.

Att natta ett barn som vägrar sova + lite bröllopstankar

Ja då var vi där igen. Efter några otroliga nätter då Cornelia somnat runt 22 och sovit hela natten med avbrott för några nattmål. Nu har hon igen börjat vägra att sova, somnar hon runt 22 så är det bara en snabb tupplur och sen vaknar hon och ska absolut inte sova mera. Inatt tror jag att den var runt 02 innan hon somnade. Då hade vi kämpat sedan kl 23 med att få henne att somna om. Hon gallskrek, jag matade henne, vi provade allt möjligt, linda in henne i filt, flytta henne till spjälsängen, ha henne mellan oss och sist och slutligen somnade hon när vi vaggade henne till sömns i vagnen. Det tär verkligen på krafterna att hon ska somna så sent. Man är ju själv så trött och slut och vill bara sova, men nej då ska man vara vaken och kämpa som en dåre med att få henne att sova. Ska det verkligen vara så här svårt? Visst somnar hon 02 så sover hon ju ofta till 11 men jag har ingen lust att vända på mitt dygn och sova till 11 varje dag. Alla sa ja det blir bättre när hon blir tre månader, nu är hon snart fyra månader och några tidigare nätter har vi fått men annars är allt precis som det brukar. 

Så nu har jag gnällt färdigt. Finns ju säkert de som har det värre än oss, så det är väl egentligen bäst att inte säga något och lida i tysthet istället. För att lätta upp stämningen får ni här en bild på Diesel:

Bekväm sovställning eller? :D

Och så till bröllopsuppdateringen: Det går lite trögt, vi har fortfarande inte bestämt datum eller bokat kyrka. Dock har vi kommit fram till att vi vill hålla bröllopsfesten på Grånne, eller Rörgrund som det heter på korrekt svenska ;) Min dröm har alltid varit att ha min bröllopsfest där så då blir det så. Färgtema har vi funderat lite över att låta dekorationerna gå i lila-svart-vitt. Här är en inspirationsbild jag hittade på Google, dock är det bara svart och vitt, men såg för ett tag sedan en bild där det var lila och svart blandat och det var superfint!

Men vi kommer nog inte sätta ner massa onödiga pengar på dekorationer. Sådär lyxigt som på bilderna blir det nog inte. Vi ska försöka pyssla ihop så mycket som möjligt själva och köpa begagnat om man bara hittar. Det är ju inte ens sagt att vi lyckas få ihop detta färgtema, men vi får köra på det som fungerar för oss.

Det var allt för tillfället!

Ha en fortsatt trevlig självständighetsdag! 

Att skaffa barn - den oromantiska sanningen

Hej!

I detta inlägg tänker jag ta upp en sak som jag har funderat på ett tag, nämligen att det är ganska orättvist fördelat mellan mannen och kvinnan när man väljer att skaffa barn (läs inlägget med humor men förstås en gnutta sanning ligger det väl i det hela, i alla fall enligt mig).

- Först ska kvinnan må dåligt och spy (ja alla mår inte dåligt, men många gör det.. Okej jag mådde ju inte så dåligt men jag tänker på de stackare som spyr i 20 veckor!)

- Sedan ska man gå runt och oroa sig för att få missfall

- När den värsta missfallsrisken är över ska man oroa sig över att barnet i magen är dött

- Man måste hela tiden känna efter fosterrörelser för annars kan ju bebisen vara död.

- Man går upp i vikt och tvingas gå på undersökningar där man känner sig som ett djur där man måste ställa sig på en våg och de noterar ens viktuppgång (behöver jag säga mer? vissa kanske inte har problem att väga sig, men jag vet att det finns de som inte tycker att det är roligt)

- Man ska gå runt och vänta på förlossningen och känna efter tecken och när det slutligen är dags ska man kämpa som en dåre för att få ut ungen och det är blodigt och hemskt och gör ont.

- När barnet väl är ute måste man oroa sig för att det är något fel på barnet. När alla kontroller görs så tror man ändå att barnet håller på att dö för att det hostar lite extra exempelvis. För att inte ens tala om plötslig spädbarndsdöd som kan ske ända upp till 1 års ålder (rätta mig om jag har fel, men jag tror att mammorna oroar sig mer för detta än papporna)

- efter förlossningen när man har läkt ihop någorlunda måste man börja tänka på att göra knipövningar. (Det är så himla tråkigt med knipövningar!)

- att börja träna hårt går absolut inte för sig, magmusklerna delar sig ofta och man måste börja lugnt med att hitta de djupa magmusklerna och få dem att dra ihop sig igen.

- Man måste kämpa för att gå ner graviditetskilona samtidigt som man känner att man tycker så synd om sig själv och hellre vill äta massa choklad (kanske är det bara jag?) 

- Helammar man sitt barn måste man vara fastklistrad vid barnet 24/7 för tänk om barnet blir hungrigt då måste du mata direkt! (så känns det i alla fall) Här är det mest orättvisa att pappan får fortsätta sova sin skönhetssömn medan man själv vaknar sjuttioelva gånger för att amma barnet (okej kanske inte så många gånger, men ibland känns det faktiskt så)

Okej nu har jag fått skriva av mig, påminner än en gång om att det här inlägget ska läsas med lite humor. Jag ångrar inte en sekund att jag bar vår underbara dotter i magen i 9 månader. Det värmer i hjärtat varje gång jag ser Andreas som gullar med henne. Vår underbara dotter! <3 

Alfons vill också ligga i inomhusvagnen med Cornelia :) <3

Bröllopsångest och ringfunderingar

För tillfället blir det mycket bröllop och väldigt lite annat i denna blogg. Det är så mycket funderingar som cirkulerar omkring i mitt huvud, särskilt negativa tankar och ångest.
De två sakerna som jag funderar mest över är följande två punkter:
- Hur ska ja hitta en klänning som passar på min tjocka kropp? Även fast man kan ha underkläder som drar in fettet så finns det ju inget sådant för tjocka armar :( Och jag kan inte börja hårdbanta ännu eftersom jag helammar.
- Tänk om det blir världens sämsta bröllop och alla har jättetråkigt?

En positiv sak är att ringar i alla fall inte kostar så mycket som jag trodde, eller visst finns det ju ringar för flera tusen euro men de som jag har kollat på har legat på mellan 200 och 500 euro. Men är det någon som har koll på mannens ringar? De flesta gifta män jag vet har bara en ring, är det meningen då att man köper en ny ring till mannen och han inte använder sin förlovningsring eller hur fungerar det? Skulle bli hemskt glad om någon kunde upplysa mig om detta!

Här är några bilder jag hittade på google av olika brudklänningar, har ingen aning om vilken modell som skulle passa bäst på mig, kanske jag får gifta mig i en sopsäck eller något sådant...

Bröllopstankar

Hej på er!

Igår avslöjade jag att vi har tänkt försöka ordna bröllop i Augusti. Den stora frågan nu är hinner vi ens? Jag har nämligen märkt att vissa planerar redan nu inför bröllop 2017 :O För vår del blir det ju förstås inget märkvärdigt eftersom vi inte har ekonomi till det. Och som min kloka vän Sofia sa är ju huvuduppgiften att jag och A blir gifta och inte att enbart underhålla gästerna. Det känns ganska svårt att ens börja planera eftersom jag aldrig varit på ett bröllop. Det jag vet om bröllop kommer från amerikanska romantiska komedier och det är ju inte direkt samma sak som ett svenskt bröllop. På ett sätt känns det ju lättare att bara skita i allt och gifta sig borgerligt, men samtidigt har jag alltid drömt om ett riktigt bröllop så jag vet att jag kommer att ångra mig om vi beslutar oss för att inte ha något bröllop. Min stora fasa är ju att folk som kommer på bröllopet ska jämföra det med alla andra häftigare bröllop de varit på och tycka att vårat e det sämsta någonsin. Hur svårt kan det vara, det mest enkla som man behöver är väl: kyrka, plats för bröllopsfest, klänning, ringar, någon form av mat, tårta, musik och så klart lite gäster då. Var hittar man ens en klänning som inte kostar en miljard? Dekorationer behöver man ju också, synd att jag inte är så pysslig av mig. Har inga idéer alls. Alldeles tomt är det i huvudet. Varför ska det vara så svårt???

(Bild lånad från Google)