Att skaffa barn - den oromantiska sanningen

Hej!

I detta inlägg tänker jag ta upp en sak som jag har funderat på ett tag, nämligen att det är ganska orättvist fördelat mellan mannen och kvinnan när man väljer att skaffa barn (läs inlägget med humor men förstås en gnutta sanning ligger det väl i det hela, i alla fall enligt mig).

- Först ska kvinnan må dåligt och spy (ja alla mår inte dåligt, men många gör det.. Okej jag mådde ju inte så dåligt men jag tänker på de stackare som spyr i 20 veckor!)

- Sedan ska man gå runt och oroa sig för att få missfall

- När den värsta missfallsrisken är över ska man oroa sig över att barnet i magen är dött

- Man måste hela tiden känna efter fosterrörelser för annars kan ju bebisen vara död.

- Man går upp i vikt och tvingas gå på undersökningar där man känner sig som ett djur där man måste ställa sig på en våg och de noterar ens viktuppgång (behöver jag säga mer? vissa kanske inte har problem att väga sig, men jag vet att det finns de som inte tycker att det är roligt)

- Man ska gå runt och vänta på förlossningen och känna efter tecken och när det slutligen är dags ska man kämpa som en dåre för att få ut ungen och det är blodigt och hemskt och gör ont.

- När barnet väl är ute måste man oroa sig för att det är något fel på barnet. När alla kontroller görs så tror man ändå att barnet håller på att dö för att det hostar lite extra exempelvis. För att inte ens tala om plötslig spädbarndsdöd som kan ske ända upp till 1 års ålder (rätta mig om jag har fel, men jag tror att mammorna oroar sig mer för detta än papporna)

- efter förlossningen när man har läkt ihop någorlunda måste man börja tänka på att göra knipövningar. (Det är så himla tråkigt med knipövningar!)

- att börja träna hårt går absolut inte för sig, magmusklerna delar sig ofta och man måste börja lugnt med att hitta de djupa magmusklerna och få dem att dra ihop sig igen.

- Man måste kämpa för att gå ner graviditetskilona samtidigt som man känner att man tycker så synd om sig själv och hellre vill äta massa choklad (kanske är det bara jag?) 

- Helammar man sitt barn måste man vara fastklistrad vid barnet 24/7 för tänk om barnet blir hungrigt då måste du mata direkt! (så känns det i alla fall) Här är det mest orättvisa att pappan får fortsätta sova sin skönhetssömn medan man själv vaknar sjuttioelva gånger för att amma barnet (okej kanske inte så många gånger, men ibland känns det faktiskt så)

Okej nu har jag fått skriva av mig, påminner än en gång om att det här inlägget ska läsas med lite humor. Jag ångrar inte en sekund att jag bar vår underbara dotter i magen i 9 månader. Det värmer i hjärtat varje gång jag ser Andreas som gullar med henne. Vår underbara dotter! <3 

Alfons vill också ligga i inomhusvagnen med Cornelia :) <3