Hej på er alla som läser detta.
I skrivande stund är jag faktiskt besviken på mig själv. Tog ännu en gång ett avsteg från LCHF och hamnade i sockerträsket och hetsätningsträsket. Jag vill inte vara här. Jag vet inte vad det är som är fel. Allt gick superbra medan jag körde superstrikt. Sedan fick jag massa kommentarer att jag hade blivit så smal. Antar att ja då tänkte att jag kunde unna mig socker. Men ack så fel jag hade. Det räcker med några godisbitar så sitter jag sedan där å trycker i mig hela påsen och blir illamående. Jag åt en fryspizza bakad på vetemjöl och min mage svällde upp som en ballong, jag såg ut som att ja va gravid i sjunde månaden eller någonting ditåt. Jag vet att socker och vetemjöl är ett gift, så varför gör jag så här mot mig själv? Uppenbarligen är det så oerhört mycket svårare än jag trodde att komma bort från sockret. När man tror att man äntligen kommer att lyckas, då kommer helt plötsligt sockermonstret tillbaka och griper tag i en med sina vassa klor och drar ner en i sockerträsket igen. Och varför skriver jag om mitt misslyckande? Egentligen vill jag ju visa en perfekt fasad utåt, men jag orkar helt enkelt inte vara en perfekt människa som inte kan erkänna att det här är så mycket svårare än vad jag någonsin trodde att det skulle vara. Jag behöver stöd. Kan ju erkänna att före ja förstörde allt med mina fuskdagar så kände jag mig inte ens smal. Jag såg mig i spegeln och såg samma fläskberg som alltid har stirrat tillbaka på mig. Och nu känns det mycket värre. Antar att jag är väldigt hård mot mig själv, men de som känner mig vet att jag alltid har varit det. Jag tar misslyckanden extremt hårt.
Just nu behöver jag bara lite extra stöd från min omgivning. Ja vet att ni blir trötta på mig när ja har så extremt dålig självkänsla, men försöker jobba på den. Lätt är det inte.
Detta blev ett extremt långt och deprimerande inlägg. Nästa inlägg blir förhoppningsvis mer positivt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar